Heart or hospital

Rockande nåldyna

 

Rökrutan med lugn och ro i

 Nu kan våren dyka upp på riktigt. För nu har jag gjort min årliga inläggning på sjukhus. Hamnar alltid där precis innan våren tar fart. Den här gången blev det 7 dagar. Den veckan var den längsta månaden i mitt liv. Roade mig med att hänga med tuffa pensionärer i rökrutan, smita ut när jag borde varit inne, rymma från medicinen osv. Jag är medveten om att jag alltid är en sån där ofoglig patient som inte gör jobbet enklare. Men de verkar gilla mig ändå. Förutom min roomate jag hade en sväng. Hon gillade mig absolut inte. Kallare blickar har jag aldrig fått! I övrigt verkade hon vara en snäll tanta. Men hon gillade inte att jag hade sömnsvårigheter för det smittade tydligen. 

Rökrutan med drag i

Ett par dagar hamnade jag i halvkarantän. Det innebar att jag fick eget rum, som jag inte behövde vara på om jag inte ville (jag tror mest de ville flytta mig för att jag skulle sluta störa surtanten). Men jag smittade inte på riktigt så jag fick vackert flytta tillbaka till rummet med iskallaögontantan. Fast det visade sig att hon hade åkt hem och jag fick dela rum med en annan tanta. Hon var AWESOME! Skitrolig och hade underbar attityd. Trots att hon hade jättejobbiga besvär var hon glad, trevlig och positiv. Något jag själv har väldigt svårt för när jag mår dåligt.

 Jag mådde mest dåligt över att jag inte kände mig så sjuk. Att ligga på sjukan och ha energi är fruktansvärt irriterande. Anledningen att jag var tvungen att vara på sjukan var att jag åter igen fått en envis infektion, och jag är allergisk mot den enda antibiotikan man kan äta mot just dom bakterierna. Så det körde en nuke helt enkelt. Intravenös antibiotika tre gånger om dagen. Så egentligen var jag inte sjukan-sjuk.

Självömkansbild för att demonstrera känslan av instängdheten

Fördrev tiden med att fotografera allt jag såg. Gjorde ett fint kollage dedikerat till tröskeln of doom. Att de ens får ha så höga trösklar på ett sjukhus. Folk kan ju ramla alla 3 cm ner och slå ihjäl sig. 

Tröskel of DOOM!

Smet.

Så vad har hänt sen jag kom hem från sjukan för mer än två veckor sen? (.. kanske till och med tre veckor sedan). Jag har blivit kladdkaksgeni! Nu kan jag nog baka typ tre olika grejer. Fantastiskt, jag är redo för att bli farmor!

 Jag kan inte påstå att jag har något att klaga över just nu. Skulle väl vara att jag inte fått de pengar jag ska ha av Försäkringskassan, men inte ens det lyckats direkt dra ner mig. Vad vore livet om det inte fanns nåt som fuckade upp? Helt utan spänning.

Våraktiviteter

Jag har spenderat varma dagar i solen på altanen, med musik i öronen och bok i handen. Läste också nummer 4 av Buffy Season 8-comic'en. Vilket slutade med ett jättesug efter tv-serien. Så jag och Mickie har plöjt oss fram till säsong 4.

Nickan/Mickie

Min hobbysalong var igång en dag, klippte Nickan och Mickie och så fick de färga håret. Mickie fick en rockig mohawk som bilden inte gör rättvisa alls. Nickan fick en snyggt ostrukurerad sneklippning. Även den tuffare i verkligheten.

Memakingaface/Mehappi/Meshininglikevampire

Själv har jag färgat håret och har nu en mörkröd färg som jag nog aldrig testat förut. Får väl se hur länge jag orkar med av vara rödtott, det är tio gånger mer arbete än andra färger. På bilden överst till vänster ser ni också hur gott Affes fisar luktar nu för tiden.

Affeikasse/Affeihandfat/Affearab

Affe som förövrigt börjat klä på sig saker som ICA-kassar och köksgardiner, samt börjat sova i handfatet. Han är den näst konstigaste katten i världen.

På tal om konstigt folk. Så här såg Flisan ut när hon 1. bröt pastan i tu för att 2. vända sig om och 3. hålla upp pastan och vråla "HULKEN!".

HULKEN!

Allting som är roligt suger jag åt mig som en svamp och omvandlar till energi. Det är småsaker som att vi slängde oss iväg på en trippeldejt och såg Underworld: Awakening. Jag var sjukt tacksam att det hände saker i filmen konstant. Jag har en tendens att bli uttråkad av film, som t ex dramafilmer i stil med Dead poets society. Halvvägs in i sådana filmer drabbas jag av akut kissnödighet samt röksug. Kollar man på film hemma kan man pausa. Det gör de tydligen inte på bio. Dålig service om du frågar mig.. Man kan liksom till och med pausa sin vanliga tv hemma. Pff.

Ölandsbron

En annan dag for vi på roadtrip till Öland där morbror och hans fru har stuga. Hon fyller fyrt-jagmenar23! Hon fick en motorcykel (fast ptja av oss fick hon bara en blomma som bleknade i jämförelse) och vi fick en dag med strålande sol, smörgåstårta och oväntade prövningar (som jag givetvis klarade med finess!). Och den dagens citat kommer nog från vår kära mor, solen sken och det var inte ett moln på himlen, men fläktade lite. Men enligt mamma var det "ett jädra oväder!".

Here's what you got after 27 years

Vår! Det är nästan vår! Det är min absoluta favoritårstid. Jag blir så glad av solen. Men i år är det nog inte riktigt samma mirakelkur som det brukar vara. Nog för att solen hjälper mycket men den trollar inte bort att jag saknar Ika som en tok. Ibland far det över mig och får panik för att jag inte kan prata med henne. Men någonstans kommer nog acceptansen. Det har gått ett halvår nu. Jag har överlevt så här länge.

Så vad upp kan man ju undra? Jag är klar med min ADHD-utredning, men Dr P har inte gått igenom alla resultat och så, men hittills har det ju visat att jag har, som han uttryckte det, "vissa uppmärksamhetsproblem". Men tydligen är jag mer än "normalbegåvad". Begåvad på vad vet jag inte riktigt exakt, men tydligen funkar mitt tänk alldeles utmärkt. Det var kul att höra att jag är smart, woopwoop!

Jag har hittat en bild på en vän, tog den för nästan tio år sedan tror jag. Första porträttbilden jag tog med analog systemkamera. Eller som jag tog seriöst över huvudtaget. Älskar den bilden, men det är väl för att det är min oskuldsbild liksom. Dessutom ligger ju både Johannes (modellen) och Angered (miljön) mig väldigt varmt om hjärtat. Bilden är tagen på vår balkong. Jag, Ika och Z bodde där alla tre. Vår balkong var lite magisk. Där har vi spenderat timmar, tittat ut över Angered Centrum och pratat om allt. Skrattat åt allt. Sjungit dåliga låtar. Det var fina tider!

På tal om Angered så var jag där i lördags. Skulle hämta lite grejer i Ikas lägenhet. Hennes föräldrar håller på att rensa ut. Så nu har jag fått tillbaka presenter jag gett till henne, en massa böcker, och lite möbler. Nu känns mitt hemma som hem. För hemma var alltid hemma hos Ika för mig de sista åren jag bodde i Göteborg. Jag träffade Jonte, GardeRobert, Clara och Ikas föräldrar. Var så skönt att träffa alla igen även om jag knappt kunde andas inne i lägenheten. Jag hade inte sovit på hela natten, sen åkt bil i 4 timmar och sen skulle jag kliva in där jag såg henne försvinna från mig. Men jag behövde nog göra det. Varför vet jag inte, det bara kändes som jag behövde det. Jag fick en solros av Clara. Hon är en av tre personer som gett mig min favoritblomma. Ika och Tilda är såklart de andra två.

Djuren piggar upp en massa också såklart, Eirah har lärt sig att kasta bollen. Ser extremt roligt ut när hon kastar iväg den och springer efter. Hon och Affe leker och bråkar jämt. Bästa syskonkärleken. Hunden tror hon är en katt och katten tror han är en hund. Dom är galna. Affe har en tendens att somna på mycket märkliga ställen och i väldigt märkliga positioner.

Jag har provat ut en minicrosser nu också (en invalidmoppe). Så fort jag får den ska jag och Eirah ut och utforska den smålänska skogen ordentligt. Ska bli så extremt skönt att kunna ge sig iväg bara vi två igen.

Min sjukgymnast har beställt en träningscykel jag ska ha hemma. Cykel för armarna alltså. Jag är lite ur form och har svårt att ta mig iväg på träning så här ute i skogen. Men nu kan jag träna hemma precis när jag vill. Kommer bli roligt. Det är så kul att se när man blir bättre och bättre. Dessutom finns det inget som får en att må så bra som träning faktiskt. Nu är jag ju frisk mer eller mindre från alla skitinfektioner också så nu FÅR jag träna, yay!

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att förutom att jag har ett stort hål i mitt hjärta så börjar livet änna ordna till sig till det bättre.

Make time

När jag gick i högstadiet körde vi en tävling varje vecka som hette Hänt sen sist. Det var precis som det låter. Man skulle svara på massa frågor om vad som hänt i världen senaste veckan. Jag var rätt bra på det där för jag läste jämt tidningen på den tiden. Nu blir jag alldeles för arg för att orka läsa den varje dag. Dessutom är det inte riktigt samma sak längre. Man bläddrar ju inte i en tidning utan sitter och scrollar med sin supertrasiga datormus som vägrar scrolla. Då blir jag irriterad för det istället. 

Så sen sist har jag börjat den där ADHD-utredningen. Har gjort del 1 av 3. Tyckte det gick superfint på första delen. Förutom att mitt arbetsminne är typ non-existing. Men jag menar, vad fa-an ska jag med sånt till? Det kan förvisso vara bra att minnas saker, men det finns ju penna och post-its.

I övrigt virkar jag små filurer. Måste sysselsätta händerna, får mindre värk av det har jag upptäckt, dessutom känner jag mig lugnare när jag virkar. Gjorde en liten nyckelringsmaskot till min mamah på hennes 10-månadersdag. Den ser ut som att den har nåt handikapp i ansiktet men den är rätt söt. Lillasyster Nickan (klicka på hennes namn) har ritat en jävla massa Star Wars-teckningar till oss. Dessa ska jag hänga upp i vårat dedikerade nerdrum! Blir fint. 

Nyckelringsfiluren

 Mer pyssel har bestått av att jag hittade ett halsband jag fick av Ika 2009, gjorde om det lite och satte nya band på det. Det står Life på silverringen banden sitter i. Hon valde just ett smycke med den texten för att hon tyckte jag skulle börja välja livet. Det gjorde jag också strax där efter. Nu när jag saknar henne så mycket att jag vill ge upp på livet tittar jag bara på mitt halsband och vips minns jag att jag redan lovat henne att jag ska vara här.

Påminnelse från Ika

Vi har också haft vårat obligatoriska familjemys hemma hos mamma, precis som vilken fredag som helst. Tittar på The voice Sverige och förfasas över de kassa val dessa hyllade artister gör. Programmet i sig känns oerhört billigt och nivån på talangen ligger och skrapar i golvmattan. Fast vad har jag för rätt att uttrycka mig, min egen talang inom sången ligger i källartrappan och skräpar.

Eirah, mamah och Flif kramas i soffan

Dessutom fick jag panik över att jag snart snart snart fyller 27 och fick därmed nån sjuk impuls att klippa av mig håret. Tack gode gud att mitt hår växer snabbt. Jag tänker tvinga bort min födelsedagsnoja genom att göra ett försök att baka en tårta som jag för det första gillar (jag hatar tårtor som inte består av 100% choklad) och som för det andra inte blir totalt misslyckad (med tanke på att min talang inom köksaktiviteter OCKSÅ ligger i källartrappan och skräpar).

Extremt trötta jag med mitt extremt korta hår

DJ Poop in da houzah

En fullkomligt normal natt klockan 01:52 fick jag ett sms av min syster med följande text:

"Tänkte pigga upp dig en hemskt pms-natt like this med denna DJ-bild och en tillhörande beatbox: Tsch tsch tsch, prousch prousch proush,tikka tikka BÄM!"

Det här var bilden:

Så här fortsatte sms-konversationen:

Feel it growing stronger, little conquerors

(Soundtrack: Walk - Foo Fighters)

Känner det fantastiska i att jag fortfarande lever. Och förutom överraskningen i det faktum att jag andas än så känner jag nog en viss glädje i det också. Fast idag känner jag givetvis inte så. Men andra dagar gör jag det, men idag har jag PMS så då kan jag inte känna något som har med glädje att göra. Allt är värdelöst. Men jag vet att det bara är några dagar så det känns inte direkt som någon större grund till att sluta med andningen. Men det känns ändå som att det är dags att göra mer än överleva. Leva kanske? Låter vettigt? Eh?

I think I lost my way
Getting good at starting over
Every time that I return

Jag vill plugga på folkhögskola till hösten, jag har kommit på vart och vad för något. Det känns som ett lagom projekt. Dessutom är det ett halvår kvar. Så jag hinner nog samla ihop det här livet lite grann tills dess. Speciellt eftersom jag ska utredas för ADHD snart. Nog för att en ADHD-diagnos skulle förklara mer eller mindre allt som är totalt weird med mig, men det kan ju vara så att mina "svårigheter" och min allmänna weirdness är en följd av all crap som hänt i mitt liv. Isåfall torde ju lite terapi eller nåt hjälpa. Är det ADHD är det for life. Egentligen struntar jag i vilket, jag vill bara hitta metoder för att göra mina svårigheter mindre svåra. Det spelar ingen roll vart skiten kommer ifrån. Bara jag lär mig nåt vettigt sätt att hantera det på.

To keep alive a moment at a time
But still inside a whisper to a riot
To sacrifice but knowing to survive
The first to climb another state of mind
I'm on my knees, I'm praying for a sign

Det är dock ganska underhållande att tänka att jag har "svårigheter". Spontant så känns det skitlöjligt. Jag menar min rullstol har aldrig lyckats ställa till med svårigheter. Och den är ju för andra ett tydligt handikapp. Att jag har svårt för vissa saker,  det låter som om jag är retarderad på nåt vis. Fast det kan man väl nästan säga att jag är haha! Jag är fan lite efter i vissa avseenden, tur att jag är smart. Nåja, ingen är perfekt right?

I'm learning to walk again
I believe I've waited long enough
Where do I begin?

Men jag känner väl att saker rör lite på sig. Lite. Jag bölar fortfarande på insidan varje dag för att jag inte kan ringa Ika och gnälla, eller berätta om alla mina framsteg och insikter. Få höra hennes tokiga historier och kloka ord. Det suger. Men det suger bara vid sidan av nu. Det är värdelöst lite jämte resten som är ganska bra. Oförklarligt hur det hänger ihop. Men det verkar faktiskt som att grejer håller ihop. Lite. Ibland!

Såatteh, random  grejer ur livet dåra.

The Mickie of Random, as usual.

Scen: Mickie kommer rusandes från datorn och ser ut som att han har vunnit massa pengar, alternativt botat cancer.

Mickie: Jag har hittat det ultimata!
Jag: Det ultimata vad då?
Mickie: DET ultimata bara.. Baconäs!
Jag: Jag hade nog gjort ett annat val om det ska vara DET ultimata.
Mickie: Men det är liksom BACON.. och MAJONÄS! I en burk!

Det går inte ligga steget före den här hjärnan

I'm batman

Tänkte skriva nåt riktigt genomtänkt men jag har gjort så jävla mycket soulsearching idag (och kommit fram till saker också) att jag faktiskt är rätt slut i huvudet nu. Tror att jag tar senaste avsnittet av Revenge och en Marabou istället för att skriva nåt stort och gigantiskt jag kommit fram till. Det är knappast nåt nytt att jag ibland tänker till och kommer på nåt som får mig att tänka om när det gäller mig själv. Men jag bör nog minnas just dagens revelation. För det var rätt viktigt. Tror den dök upp tack vare Community. Och det kan vara en av de mest underskattade tv-serierna någonsin (av mig då, bara antog att den inte skulle vara så bra, hade jävligt fel). Men jag menar kan man låta bli att älska Abed och Troy? Tror inte!

Envishet

Enbart en annan storrökare kan inse storheten i att jag inte rökt nånting alls idag. Fast det hela har varit svårare idag. Mer rastlöshet. Helvete vad mycket tid man får över. Nu ska jag gå och göra nån grandios frisyr på mig själv. Funderar även på att skura toaletten. Jag är mer än någonsin i behov av ett liv. Synd bara att jul var precis, annars hade jag önskat mig ett i present. Men med all den tiden jag har över nu så hinner jag förmodligen skaffa mig ett på helt egen hand innan jag ens fyller 27, trots att det bara är två månader kvar. FAN vad mycket tid jag har!

(lil' Flif ansvarar för bilden)

A thousand addictions

Jag är en person som fastnar i mönster. Jag blir beroende. Av allt. Om jag sätter stopp för det tidigt är det inga problem. Alkohol var aldrig mitt problem. Godis äter jag inte. Men jag kan äta samma maträtt tusen gånger i rad. Jag kan röka ett och ett halvt paket cigg om dagen och plöja ett halvt treorör på lika kort tid. Detta är ett kasst drag hos mig.

Det jag finner fascinerande är dock att när jag fastnat i ett mönster att vara utan nånting så är det nog lika svårt att få mig att börja med det som att få mig att sluta med nåt jag fastnat i. Cola är något som aldrig var min grej. Sånt kan man ju tappa tänderna av. Sen jag lyckades sluta med kodeinet är jag så inrutad i att inte ta det förmodligen skulle döda mig om jag började igen. Stoltheten och envisheten och allt det där jag trots allt besitter.

Jag har en kass dygnsrytm. Det är ett mönster att somna när det är morgon. Lika beroende av det som av ciggen eller koffeinet i mina treo. Ingen är väl perfekt. Men jag hade bra gärna lagt ner mina dåliga vanor. Och nu kanske jag är en bit på väg. Nåväl, alla kan inte göra ett utmärkt jobb direkt. Det tog mig 11 månader att trappa ner kodeinet. Men tillslut var jag utan och det har gått hur bra som helst. Så varför är det så in i helvete svårt att sluta röka?

Men framstegen senaste veckan måste ändå vara: Sova tidigt, gå upp på morgonen, röka minimalt och ta endast 2 treo på 38 timmar eller nåt sånt! Inte perfekt kanske, men jag känner mig sjukt motiverad nu.

Jag vet att det har blivit ett beroende för mig att räkna dagar, månader och år utan kodeinet. Det motiverar mig och att behöva ställa om mitt räkneverk hade varit en förlust för mig. Varje dag som går har jag vunnit en fight (but the war is far from over, som man brukar säga). Det kommer vara ett krig i resten av mitt liv. Men stoltheten är starkare än nåt annat i den här hjärnan. Det kan vara en fiende i sig, men just i det här fallet är det min starkaste ally.

Så nu hoppas jag att stoltheten ska hänga på det här nya projektet så jag kan sluta röka och förstöra min mage med treo. En normal dygnsrytm skulle såklart uppskattas också. Men inget händer av sig själv. Så nu tänker jag skaffa mig lite självdisciplin och hålla kvar motivationen. Med lite envishet kanske det blir ordning på mig med. Lycka till mig själv!

Konsten att ej å'ka (orka)

Ibland tar sig saker förbi. De sipprar fram och jag försöker desperat hålla det borta för att jag inte ska gå under. Men murarna rämnar. Det som har varit. Det har ju varit och det är inte nu. Jag kan inte ändra på det. Jag kan försöka göra framtiden annorlunda. Men alla jävla år av piss och skit ramlar över mig ibland. Jag tappar andan av att minnas. Och jag murar upp väggarna så fort jag pallar. Vill inte vara negativ, vill inte vara bitter, vill inte göra samma misstag. Men då måste jag ju våga minnas också. Moment 22. Och jag hatar när jag mår dåligt för jag är fan en rolig människa när jag bara kan sluta be sad och be awesome instead. Jag känner hur jag gnäller, och aldrig skriver nåt roligt. Men när jag mår bra behöver jag inte heller skriva så mycket. Då har jag så jävla mycket annat för mig. Kan ändå inte sitta still vid datorn när jag är glad. Då vill jag leva!

Och jag vet att det är en omöjlig tanke jag har. Den där "bööhööö ingen förstår..". För med största sannolikhet är det väl inte direkt så. Någon finns säkert. Men jag vill inte bara böla av mig hos någon. Jag vill böla av mig hos Ika och jag kan inte det och det pisses me off. Hon är den som har hållt upp mig, hon har vissa gånger kämpat mer för att jag ska må bra än jag själv orkat. Hon var den jag skulle vänt mig till nu. Och någon annan (ta det inte personligt please) känns bara inte rätt. För just denna minut skulle det varit hon.

Men för helvete, res på dig människa!

Give me an R! Give me an E! Give me the TARDED!

Min syster uttryckte sig sjukt bra en dag när hon spontant utbrast "VARFÖR ÄR JAG EFTERBLIVEN?!". Dock handlade hennes fråga om en pinsam/rolig grej. När jag utbrister exakt samma sak just nu så är det, pinsamt/efterblivet på riktigt.

Once in a while så står jag där och har gjort nåt så jävla dumt att hela jag ser ut så här: ?
För jag vet inte varför jag gör de där dumma grejerna. Men jag förväntar mig bättre från mig. För jag vet att jag för det mesta har en relativt normal/lite högre än normal intelligensnivå. Men ibland undrar jag vad de baserar det på. Att jag får alla rätt på prov i engelska? För engelska har ingenting med själva livet att göra. Att bete sig moget, rätt och vuxet. Den intelligensen, där måste jag vara efterbliven. Eller så är det som de säger, att jag har ADHD. Well, det vore ju nice med en förklaring till mina breaks, där jag tappar kontroll och förnuft och gör riktigt dumma grejer. Men det är ju knappast en bra ursäkt för att bete sig kasst.

Så ursäkta mig. Men just nu vill jag mest skjuta mig i huvudet. För det verkar ändå inte fungera som det ska. Men givetvis ska jag inte skjuta mig i skallen, jag äger inget skjutvapen. Men jag ville bara poängtera det om ni nån gång kommer på mig med att göra nåt som verkar.. efterblivet. Ingen idé att fråga mig varför, för jag kommer vara den sista som förstår.

Don't sell me short

Jag hittade en film jag gjorde när jag var 19. Om mig, om folket omkring mig just då. En del är kvar, en del är borta, en del är bara lite längre bort. Det var hur som helst folket jag umgicks med och föredrog när jag var pytteliten. Nu kan man diskutera mina moviemakingskills, digitalkameror, webkameror och nåt sketet klipparprogram i min första dator. Nåväl, filmen får hur som helst inte komma bort, så jag lägger den här för safe keeping. Enfuckingjoy!

Heart of pure gold

Det är så mycket kärlek i vår familj. Just saying.

Reality is crashing to the floor

Jag inser att jag bara skriver om dig. Att allt kretsar om dig. Hur allt jag vill säga är till dig. Kommer du ihåg sista månaderna? Klart du gör, det var ju nyss. Du orkade inte prata så mycket och jag var så långt bort. Jag kommer nog aldrig helt och hållet förlåta mig själv för att jag inte var hos dig. När jag var här och du var där, du mådde sällan bra och allt för ofta blev det så att jag bara skickade ett sms för att kolla läget och rapportera om mitt eget läge. Jag valde alltid att rapportera alla framsteg jag gjorde men sällan smällarna jag har fått ta sen jag flyttade till Småland. Jag ville nog att du skulle veta att det var bra för mig att jag kom tillbaka hit. För mig var Göteborg bara regn till slut. Du var det enda jag ville ta med mig därifrån. Jag hade tillräckligt med folk omkring mig som kunde förfasa sig om alla tråkigheter tillsammans med mig. Men den där, bekräftelsen, den fick jag bara av dig och Mickie.

Folk är bra på att förfasa sig. Men de är sällan bra på att high five'a en och säga till en att man gör ett bra jävla jobb med sig själv. Jobbet att "växa upp". Jag har alltid varit dålig på det. Men jag bestämde att 2011 skulle jag göra framsteg. Jag skulle ta tag i hälsan, jag skulle ta tag i mig själv. Men du, du sa att alltid "BRA JOSSAN!", när jag gjort nåt jag borde tagit tag i för länge sen. Du sa det på nåt särskilt vis. Ärligt.


Och nu har du varit borta i 82 dagar och jag inser att jag snart, snart måste acceptera att jag inte kommer kunna skicka några sms för att tala om hur duktig jag är nu för tiden. Inte hjälper det att blogga om det heller. Du läste inte min blogg så ofta då, jag ser inte varför du skulle göra det nu. Kanske om de har riktigt awesome connection där du är. Fast då sitter du förmodligen klistrad vid WoW och börjar hyperventilera så fort en level 12-varg attackerar. Jag hade aldrig vågat släppa lös dig vid WoW utan värken. Den höll dig på en hälsosam nivå på den tiden när du började spela. Innan värken tog över helt.

Men snart har det gått 100 dagar. Då kan jag inte låtsas längre. Jag kan inte tänka att detta är tillfälligt då. Bara för att vi jämt tittade på Big Brother jämt så har jag tänkt att du är inne i ett hus i hundra dagar och kommer ut en halv miljon kronor rikare. Men om 18 dagar måste jag sluta låtsas. Jag vet inte riktigt hur jag ska överleva det.

Papa-day

Ika, jag har levt utan dig i 78 dagar. Hur tiden har gått vet jag inte själv. Men dagarna går av sig själva.

Kommer du ihåg hur ofta du bad mig att berätta om min pappa? Om den där sista gången jag såg honom? Hur den där främmande mannen kom fram till mitt femåriga jag vid majbrasan för mer än 20 år sedan. Han frågade mig om jag mådde bra, jag skruvade väl lite obekvämt på mig och sa ett enkelt ja. Han tittade på mig och frågan han ställde var nog mer ett konstaterande än en fråga egentligen. "Känner du igen mig?". Jag svarade ett ärligt nej, han sa att det var okej och jag tyckte han var lite konstig. Sen pratade han lite med mamma och efter en stund traskade han iväg. Mamma satte sig på huk jämte mig och sa bara rakt "Det var din pappa.". Jag tittade efter honom och kände inte särskilt mycket, förutom att jag kände mig lite skamsen för att jag hade sagt nej när han frågade om jag kände igen honom.

Fyra år senare kom mitt nioåriga jag hem från skolan och möttes av mammas bleka och allvarliga ansikte i köket. Min mage knöt sig. Nånting hade hänt. Jag minns hur jag satt i mammas knä på golvet när hon sa helt utan omskrivningar. "Din pappa har dött.". Jag började gråta. Mamma höll om mig och försökte trösta mig. Men det var inte jag som behövde tröstas egentligen. Jag grät av lättnad för att denna "pappa" som jag enbart hade ett enda minne av var borta. Att det var han och inte morfar. För på mammas ansikte såg jag bara sorg. Och då var jag säker på att det var morfar. Så jag var lättad. För morfar var kvar. Morfar hade jag tusen minnen av och han var kvar. Min pappa var aldrig där.

Varje gång jag berättade denna historia för dig grät du. Alltid några tårar. Det förundrade mig. Du kände mer med mitt nioåriga jag än vad jag själv kunde göra. Jag distanserade mig, för mig var det mer som en saga. Nåt som hänt någon annan. Men på något vis såg du alltid det tragiska som jag själv missade. Det var sådan du var, du kände alltid något. Jag beundrade dig för det.

Det är fars dag idag. Den första pappan jag tänkte på var inte min egen. Det var din pappa. Jag tänkte på hur jobbigt det måste vara. Han är pappa men hans dotter finns inte kvar. Men han kommer aldrig sluta vara din pappa. Din mamma skickade ett sms till mig idag, jag bad henne hälsa grattis på fars dag. För om jag någonsin hade haft en pappa så hade jag velat ha någon som din.

En blomma till våra fäder

Och jag tänker fortfarande på dig varje dag. Men jag rasar inte ihop varje gång tanken dyker upp. Jag tappar inte andan varje gång längre. Men jag saknar dig. Jag saknar dig så in i helvete mycket.

Istället för ord

Jag har levt i 65 dagar utan Ika. Jag överlever uppenbarligen. Mer eller mindre. Mest mindre. Det har varit gråa dagar ett tag nu. Bara grått. Ingen ork. Ingen lust. Inte ens någon gnutta livslust. Som tur väl var så var jag så jävla broken för att ens orka avsluta mitt miserabla liv. Japp, så dramatiskt har det varit. Jag ursäktar mig själv med att jag bara har 50 % av mina bästa vänner kvar. En alltså. Av två. Och nu är det en. Jag kanske inte gör det så lätt för de som är kvar. Inte min bästa vän, inte min familj. Men jag gör det nog svårast för mig själv. Skulden äter upp mig. Survivor guilt tror jag det kallas. Typ "Varför är det inte jag som är död? Jag gör ju ingen nytta här. Det gjorde hon.".

Det är lika bra jag hejdar mina ord nu (kan jag det? Nej.). Det handlar alltid om henne. Jag är enformig så. Men jag saknar henne. Men orden kommer ändå inte så lätt som de egentligen oftast gör. Istället för att skriva har jag tagit bilder. Det har varit för att jag ska minnas att jag lever. För att se om ett tag, att precis när det var som värst levde jag fortfarande. Och det fanns minuter i sorgen som var fina. Eller betydelsefulla på andra vis. Men för att försöka vända det här, jag har haft två dagar nu där jag orkat andas ordentligt. Världen har varit lite mer i färg. Jag vet inte varför. Men jag ifrågasätter inte heller. Det har varit otroligt skönt att känna nåt annat än den där okänslan. Den som är som ett stort nothing. Det har varit lite jobbigt, jag har mått fysiskt dåligt. Men jag har i alla fall känt.

Bilderna är för att jag ska minnas, minnas att jag faktiskt levde när det var som värst. Inte bara överlevde. Levde. Åtminstone lite grann.

Möt Isah Calamity, den nyaste familjemedlemmen.
Hon heter Isah efter Isabelle. Ikas mellannamn.

En del saker gör ont och det får man leva med.
Huvudvärk är inte en av de sakerna.

Distrahera sig med cigg funkar till en viss gräns.
Men jag försöker undvika Lucky Strike, de smakar skit.
Men nöden har ingen lag!

Isah äter hellre Lenores mat än sin egen.
Och hon gör jävlar allt för att komma åt den.

Vila med extramma Eirah, nästan lika bra som att busa.

Tillslut gick det inte unvika längre. Metallen i benet skulle bort.

Som tur väl var peppade Tilda med thaifoodz. Glad mage!

Bästa stället att sova på förutom med Eirah:
Moster Nickans famn.

Eller framför min skärm. Min nya sidekick i Azeroth.

Nya polers. Chicko och Eddie. Eller ja, en del av Eddie.

Lillasyster Flis kom på en underbar idé i form av en minnestavla.

Det finns tusen sätt att distrahera sig på.
Modernt Monopol med en skvätt Tequila fungerar utmärkt.

Mickies hemlagade thaimat var inte heller en fail.
Glad mage. Igen!

Sen gjorde den dåliga hälsan sig påmind. Sjukan igen.
Isah packade ner sig och gjorde sig klar för avfärd.
Hon fick stanna hemma.

Kölappar på akuten, lite ironiskt.

Så här mycket folk var det. Och ändå fick jag vänta i tusen år.
Borde låtit Isah följa med.

För att ignorera det faktum att Winter Is Coming
skrapade jag fram en gammal sommarbild och redigerade om den.

Och ibland inser man bara att små detaljer spelar stor roll.
Små sekunder av liv gör all skillnad.