7 - Elwah som liten

(Soundtrack: Gavin DeGraw - I don't want to be)

När jag var liten var jag (precis som nu) inte direkt som de andra kidsen. Jag var liten som fan, blond och väldigt pratglad. Men jag gjorde allt på händerna. Jag fick min första rullstol när jag var ca 1,5 år. Jag for iväg direkt med den och välte i första svängen. Men jag började inte riktigt använda min rullstol förrän jag började skolan. Fram tills dess kröp jag med skor på händerna. Jag hade hur mycket skor som helst, men aldrig på fötterna.

Jag hoppade hopprep på händerna, åkte rullskridskor, skridskor och skateboard. Anledningen att jag fixade att göra allt på händerna hade nog mycket med mina ben att göra. Jag föddes med en skum missbildning som gjorde att lederna var låsta i "skräddarställning". Jag vet inte hur jag ska förklara det om ni inte redan vet vad det innebär. Benen växte inte riktigt i takt med resten av mig så det var inga svårigheter att krypa omkring med benen i luften.

Jag var rädd när jag var liten. Jag var rädd för allt, men allra mest för att mamma skulle dö. Mamma är min enda förälder och så har det mer eller mindre alltid varit. Jag träffade pappa en del när jag var liten, men det är inget jag minns. Sen försvann han och jag träffade honom sista gången när jag var fem år. Jag minns dock det väldigt väl. Jag hade ingen aning om vem han var när han kom fram till oss vid majbrasan. Mamma berättade att det var min pappa när han gick iväg efter en stund. Pappa dog när jag var 9 år.

I övrigt var jag rädd för inbrottstjuvar, att det skulle börja brinna, att vi skulle krocka med bilen. Jag var väldigt orolig och hade svårt att sova redan när jag var liten. Nu vet att det förmodligen hade med mitt generaliserade ångestsyndrom att göra. Har med största sannolikhet haft det sen väldigt tidig ålder. Det gjorde mig också blyg och osäker med människor jag inte kände. Jag litade på väldigt få vuxna. Mamma, mormor och morfar var min trygghet.

Min morfar har gjort stort intryck på mig i hela mitt liv. Redan som fyraåring lärde han mig om politik (röd sådan). Morfar var politiskt engagerad och jobbade som socialsekreterare, eller vad de kallade det på den tiden. Morfar var öppen mot alla typer av människor, han pratade likadant med vem som helst. Jag har insett i vuxen ålder att jag är väldigt mycket som min morfar och det är något jag är stolt över. Om jag blir hälften så awesome som min morfar så dör jag nöjd med mig själv.

Trots att jag alltid varit annorlunda både på utsidan och insidan så har jag haft vänner. Det har alltid funnits någon som varit min vän. Jag känner inte många som är som jag och kommer från pyttesamhällen som haft den turen. Oftast är det trångsynthet, okunskap och mobbing de människorna vuxit upp med. Men folk var snälla mot mig. Mina klasskompisar har alltid skyddat mig om någon annan varit elak. De har varit noga med att make a point att det inte har varit okej.

I don't have to be anyone other
Than the birth of two souls in one
Part of where I'm going - is knowing where I'm coming from

Trots alla konstigheter och katastrofer i min barndom har jag mestadels fina minnen från när jag var liten. Jag är nöjd med min barndom på det stora hela. Jag vet att jag har haft tur.

Down with the sickness

(Soundtrack 1: Down with the sickness - Disturbed)
(Soundtrack 2: 19th nervous breakdown - Rolling Stones

Jag var hos läkaren förra veckan och tittade till mitt ben som bråkade med mig igen. Jag har haft problem med infektioner, som återkommer kanske varannan månad, i ungefär två år. Jag har lärt mig när det börjar dyka på mig. Det första jag märker är att orken tar slut, jag vill sova hela tiden. Inom några veckor har jag feber och mår piss. Och om febern väl börjat kan det gå på 24 timmar och sen ligger jag på akuten och håller på att dö. Igen.

Well, it seems to me that you have seen too much
in too few years.
And though you've tried you just can't hide
Your eyes are edged with tears

Förmodligen är det en bit metall i mitt knä som resten av min kropp inte tycker om. När jag var 17 opererades mitt knä (sågades av och spikades ihop). Men redan då var mitt ben ganska bestämt med att titan inte hade där att göra så helt plötsligt stack det ut en spik ur mitt knä. Så de tog bort spikarna. Och mitt ben läkte aldrig riktigt. För ett år sedan insåg min dåvarande läkare att det faktiskt är en spik kvar. Den hade inte bråkat fram tills då för två år sedan när knät började krångla. Jag har bara inte riktigt orkat ta tag i det. Hade lite fullt upp med att hålla mig ifrån smärtstillande och då kändes inte en operation som ett smart drag.

You better stop - Look around
Here it comes, here it comes
Here it comes, here it comes
Here comes your nine-teenth nervous breakdown

Förra året tänkte jag fixa det för jag tänkte att jag ganska lätt skulle klara att det gjorde lite ont, utan att få sug efter piller. Okej, utan att få överdrivet sug efter piller. Men då hade jag inte energin att lägga på mitt ben. Jag hade fullt upp med Kriget. Men nu när det är över har jag sjukt mycket mer motivation till att bli frisk. Må bra. Orka grejer! Så nu är jag pepp på att prata med en kirurg eller ortoped som kan ha lust att plocka bort spikhelvetet så jag kan få må bra. Må bra och börja träna igen. Jag är strikt förbjuden att anstränga mig när jag är sjuk vilket är lite svårt att låta bli det när man blir ansträngd av att andas av den där infektionen.

Why did you have to be such a bitch?

Why don't you, why don't you fuck off and die?

Men jag ser fram emot att få börja träna igen. När jag var frisk under några månader, säkert två heeela månader så tränade jag med min sjukgymnast massor. I huvudet mådde jag tusen gånger bättre än "vanligt". Och det gör ju sitt för psyket att rent fysiskt orka tusen gånger mer så klart. Det ena hänger ihop med det andra. Det psykiska och fysiska går definitivt hand i hand och båda måste skötas. Eftersom jag börjar må bättre i huvudet nu tänkte jag passa på att ta hand om benet så kanske jag mår ännu bättre i skallen till sommaren. Då kommer jag orka göra det jag borde göra. Och må ännu bättre i knoppen. Det kan bara bli en bra cirkel av det hela. Istället för den dåliga jag har hamnat i nu.

Oh, who's to blame, that girl's just insane
Well nothing I do don't seem to work
It only seems to make matters worse

Jag bestämde att 2011 skulle bli hälsans år, så jag börjar med lite penicillin så får vi se vart det bär hän när jag fått prata med habiliteringsläkaren den tjugofjärde. Det här kan bli bra. Jag tror faktiskt det.

6 - Elwah och familjen

I skolan fick vi otroligt många gånger uppgiften att göra ett släktträd. Inte något avancerat utan bara lite lagom. Lite lagom var alltid alldeles för avancerat för mig att rita upp i början. Sen när jag väl lyckades var det ingen som förstod mitt träd. Kanske för att det mer var som en garnboll än ett träd. Den Moderna Familjen är ju ganska vanlig nu så jag gissar att de skippat släktträdsritandet i skolan.

Jag fick välja lite för att göra det enkelt för mig. Jag valde alltid "mammas sida", vilket inte alls är underligt då jag aldrig har bott med min pappa eller haft en relation jag kan minnas med varken honom eller mina storasyskon (som har andra mammor. Ja plural).

När jag säger Min Familj så menar jag oftast bara mamma och mina två småsystrar (som har en annan pappa). Vi fyra är en kombination av kaos och awesomeness tror jag. Det pendlar snabbt. Men det är väl så det ska vara i en familj? Jag vet då inget annat. Ibland avskyr jag dom allihop men oftast inte, nu för tiden. Jag har en galen lojalitet gentemot min familj, och ibland är det inte någon bra sak. Men jag tycker det är en fin grej ändå. Det betyder ju att de betyder otroligt mycket, och det betyder att jag känner något.

Jag älskar min familj och jag skulle nog ganska gladeligen catch a bullet för dom om det behövdes, trots att det helt går emot naturens lagar att göra sådant.

"'Ohana means family. Family means no one is left behind - or forgotten." - Lilo

5 - Elwah och stoltheten

(Soundtrack: So far away - Staind)

Synonymer

Stolthet: värdighet, självaktning, hederskänsla, prestige; högfärd, högmod; prydnad, attraktion, glädjeämne

Now that we're here, it's so far away
All the struggle we thought was in vain

Det är en passande dag, natt, för just stoltheten. Jag har inte mycket att komma med i livet egentligen. Jag har inte åstadkommit stordåd som påverkar världen i stort. Men det påverkar hela min värld. Det lilla jag har gjort är större än något jag kommer lyckas med. I'll never top this! Det kunde kanske gett mig en känsla av menlöshet, vad är poängen om man vet att man aldrig kommer lyckas med något ännu större? För de flesta av oss strävar ju efter förbättring och utveckling. Målen är väl menade att bli större och större på nåt vis. Men jag känner att mitt liv inte behöver vara ett tv-spel. Det behöver inte bli svårare och svårare.

All the mistakes, one life contained
They all finally start to go away

Allting som är värt något är svårt. Men jag lever gladeligen med att inte toppa just det största. Om det innebär att jag slipper gå igenom sådan crap (eller förmodligen värre crap då) så nöjer jag mig. Jag tänker absolut inte sluta åstadkomma saker för mig själv. Jag tänker inte sitta här och tänka att jag redan gjort det jag behöver göra. Jag har tusen saker jag ska lyckas med och bli stolt över.

Now that we're here its so far away
And I feel like I can face the day
I can forgive and I’m not ashamed
to be the person that I am today

Att sluta missbruka kanske känns som ett självklart val, när man har valet. Men det är det inte. Varje dag, flera gånger om dagen är det ett aktivt val jag gör. Att inte stoppa i mig piller, och det är fortfarande svårt. Fast när jag tänker efter så toppar jag faktiskt stordådet varje dag. Varje dag är ju en dag till. Igår var det 499 dagar av aktivt val. Inatt är det 500 dagar, som jag nämnt förut denna veckan. Varje dag är ett stordåd för mig. Nej, jag vill inte toppa det. Jag vill inte ha en större stolthet än den jag känner när det kommer till det här.

Men i övrigt har jag lite andra saker att vara stolt över egentligen. Jag är stolt över att jag klarar mig så jävla awesomely bra som jag gör. Alltså, för att vara en invalid, så är jag ganska oinvalid. Jag klarar mig själv när jag måste. Jag ber helst inte om hjälp om jag verkligen inte behöver den. Och jag hittar alltid praktiska lösningar på hur jag ska göra när jag egentligen hade behövt kliva ur rullstolen. Men det är väl så man gör när man inte har nåt val. Jag har mamma att tacka för att jag är så självständig som jag är. Hon har envisats med att jag ska klara mig själv. Hon har aldrig fjantat med mig. När jag har sagt att jag inte vill göra nåt, eller skyllt på rullstolen har hon bara pekat på sin hals och sagt "Är du handikappad härifrån eller?!". Ja, min mamma är kärleksfullt evulsk. Det är så vi är i vår familj.

Jag är stolt över vem jag är. Det kanske jag också ska tacka mamma för. Hon har gjort mig tuff. Därför kan man burn'a mig för min rullstol. Eller vad som helst egentligen. Jag tar sällan illa upp. Väldigt sällan. Mamma sa alltid att hon är som en gås, allt folk säger bara rinner av. Jag blev som mamma. Jag är stolt över att jag har hittat mig själv, och inte tappat bort mig själv permanent i allt kaos. Jag är stolt över hur jag är och hur jag ser på andra människor. Om man får vara sådan vill säga. Jag är inte direkt en blygsam person.

Jag är stolt över vad jag har i mitt liv. Människorna som uppenbarligen tycker jag är värdig att finnas i deras liv. It's an honor and a privilege, true story. De människor som står mig närmast är bland de bästa människorna som vandrat på den här planeten. Jag kan sätta min näsa på det. När jag tycker att livet är orättvist och surt (ganska ofta) kommer jag ofta på mig själv med att tänka om. Livet är orättvist, för alla har inte sådana människor i sitt liv. Alla förtjänar åtminstone en vän de alltid kan lita på. Vad i hela helvete har jag gjort för att förtjäna flera stycken? Livet är orättvist. Och jag må inte lyckats med mycket och jag har en extrem otur på sjukt många punkter i mitt liv. Men där hade jag mer tur än många andra.

These are my words
That I’ve never said before
I think I’m doing ok

4 - Elwah ångrar

(Soundtrack: Breakdown - Seether)

Synonymer


Ångra sig: ändra sig, komma på andra tankar, åtra sig, ge återbud, ändra mening, byta håg och sinnelag, sadla om, ta tillbaka, göra avbön, be om förlåtelse, krypa till korset, ångra sina synder, omvända sig, lova bot och bättring

Känna ånger över: önska ogjort, förebrå sig, gräma sig, vara ledsen för, skämmas över, sörja över, beklaga, ha samvetskval för, ha på sitt samvete, lägga på sinnet, sota för, få umgälla

And I should've been drown
in the rivers I've found of token lost
And I should've been down
when you made me insecure

På det stora hela tycker jag det är ganska mycket slöseri med tid att ångra sådant som redan är gjort. Man kan fortfarande känna att man gjorde ett misstag och lära sig av det. Be om ursäkt om det behövs och sedan ge fan i att göra det igen. Lättare sagt än gjort dock. Men hur som helst så vet jag ingen som kan skruva tillbaka tiden och därför är det onödigt att sitta och tänka "Jag borde ha gjort på ett annat sätt", och har ont i magen över det. Vad tjänar det till? Man har ingen kontroll på det som varit. Men framtiden har man i sin hand och man kan låta bli att släppa taget och tappa kontrollen i fortsättningen. Oftast är det ju då man gör misstag.

Men visst. Jag har en lista med saker jag känner att jag borde gjort, eller borde låtit bli. I början av förra sommaren, 2010, såg den listan väldigt annorlunda ut. Och kort var den med. Nu när jag tänker efter är listan ganska lång, men den enda punkten som jag hade då är bortsuddad. Vissa saker får man inte ångra. För om man låter den ångern ta över så är man körd. Nu känner jag att jag svamlar.

Juni 2010:
Jag ångrar att jag började knarka.

Januari 2011:
Jag ångrar att jag inte kämpade mer på gymnasiet.
Att jag inte klarade komvux.
Att jag inte gjorde slut med exet tidigare.
Att jag gick med lifechangingshit när jag borde sagt nej.
Att jag började röka första gången.
Men ännu mer att jag började röka andra gången.
Att jag tog åt mig av en massa skit.
Men allra allra mest ångrar jag att jag betedde mig som ett barn större delen av 2010 bara för att jag sänkte mig till andras låga nivå i kriget om ingenting. Jag hade förväntat mig bättre av mig själv. Jag som är kung på att rise above. Skärpning!

So break me down if it makes you feel right
And hate me now if it keeps you alright
You can't break me down if it takes all your might
'cause I'm so much more than meets the eye

Det finns väl tusen saker till egentligen, som kan spela kvitta just nu. Och många av sakerna är inte försent att ändra på. Vissa saker är gjorda och det enda jag kan göra är att lära mig av dom. Tro mig, mycket lärde jag mig förra året. Då ångrade jag mestadels att jag hade blivit född. Men det är ju inte så mycket att göra åt. Nu ska jag ge fan i att ta irrationella beslut. Men å andra sidan är det lättare att vara logisk och se saker för vad de är när man inte opiatat skiten ur sig själv. Man tar klokare beslut i nyktert tillstånd, men det visste vi nog allihop!

And I'm the one you can never trust
'cause wounds are ways to reveal us
And yeah I could have tried
.. and devoted my life to both of us
But what a waste of my time
.. when the world we have is yours

Så varför ångrar jag inte knarkandet? (Okej just denna sekunden sitter jag i ärlighetens namn och ångrar som fan, men oftast ser jag saker mer klart). Det var diffusa år. Jag slutade fungera. Jag minns knappt hur man sköter sig själv, alltså hur ofta man behöver duscha, äta, vilken tid på dygnet det var och sådana enkla saker. Det har gått femhundra dagar på fredag och det är fortfarande svårt. Jag borde kanske ångra. Men oftast kan jag se hur mycket jag har lärt mig av det. Vilken förståelse jag har för andra människor "i knipa", alla sorter av knipor. Vad jag har lärt mig om mig själv. Jag fick reinvent'a hela mig själv för att kunna fungera någorlunda. Det var inte lätt, det kommer nog aldrig vara lätt. Men det har fört mig hit där jag är nu. Och jag trivs där jag är just i detta nu.

So break me down if it makes you feel right
And hate me now if it keeps you alright
You can't break me down if it takes all your might
.. 'cause I'm so much more than meets the eye

Så nej, jag kan inte ångra det. Jag hade förmodligen suttit olycklig i gamla lägenheten med fel människa, kanske utan de tusen problem jag har nu. Men jag hade varit olycklig. Och om jag verkligen känner efter just nu så är jag långt ifrån olycklig. Jag är lite sliten och trött. Men jag är inte olycklig. Så egentligen kan jag inte ångra någonting i mitt liv. För allt har nog sin roll i att jag sitter här. På ett eller annat sätt.

Lips like morphine

Jag hittade en text om läkemedelsmissbruk, och som föredetta missbrukare av kodein fann jag texten väldigt intressant och tänkte länka den här. För framtida bruk om jag skulle behöva den. Eller om någon annan är intresserad av varför en människa som.. well, mig, kan bete sig som en heroinst utan att vara en. Tänkte också på att länka till en uppsats jag hittat om kvinnor mer kodeinberoende. Nåväl. Tänkte stoltsera med att jag snart har 500 dagar utan mina piller, när jag ändå håller på! Så, 500 dagar i bakfickan. Jag är nöjd. Väldigt, väldigt nöjd.

» "Kodein är maskerat morfin"
» Kvinnor med kodeinmissbruk

3 - Elwah angående 2011

Nytt år. Ny start. Det är väl så folk ser det. Jag har aldrig riktigt förstått uppståndelsen med ett nytt år. Livet fortsätter väl på samma spår det var? Tills nu. Jag bestämde mig för att de var dags att dra i den där spårväxelspaken (eller vad den nu heter). Jag bestämde några månader innan det nya året att allting skulle bli bättre. Inte magiskt awesome och bra. Mitt mål är "bättre". Bättre kändes i höstas på något vis omöjligt. Men ju närmare årsskiftet jag kom desto verkligare kändes det. Och det var bestämt. Bättre.

Dock delade jag inte riktigt nyårsaftonspaniken som alla har. Jag och Mickie stannade hemma med Eirah the babymonsterdog. Dagen efter, första dagen på resten av mitt liv, kändes det som att jag kunde andas igen. 2010 är faktiskt över och nu ska jag följa Pumbaas råd och lämna mitt bakomflutna före mig. Past is past.

Elias, en av Mickies kompisar från ön kom och hälsade på och vi lånade ut Eirah till mamma och tog oss i kragen och gick ut som normalt folk (vi gör inte som vanligt folk vanligtvis). Jag hade en väldigt trevlig och själsuppfriskande* kväll. Elias stannade några dagar och det var trevligt med lite besök. Kändes som en bra start på resten av mitt år. Nu har nästa öbo anlänt, fast föredetta öbo kanske är mer korrekt. Mickies lillebror ska bo här ett tag eftersom han har kommit in på universitetet här. Så nu är jag omringad av gotlänningar i Småland.

Än så länge gillar jag 2011. Jag gillar inte snön, mörkret och kylan. Men jag gillar nystarten. Bokstavligt talat ser början på det här året helt annorlunda ut än förra. Då bodde jag i Göteborg, med ett bittert ex, ett överkaosat liv, hade hjärnskakning (inget år bör börja så), allt var mer eller mindre dåligt. Nu är det faktiskt redan bättre än förra året. Så mitt enda nyårslöfte verkar lovande. Bättre. 2011 ska bara bli bättre. Det började med skratt. Det ska fortsätta med skratt.

Elwah's magiska ord och uttrycksfabrik
Själsuppfriskande = Något som renoverar en trött själ. Ger en liten extra boost.