The thought of you to disappear

Soundtrack: Gavin DeGraw - You know where I'm at

Alltså, jag tror de där stegen hoppar fram och tillbaka. Jag trodde jag var förbi ilske-steget. Men icke. Nu är jag argare än någonsin och tycker hela världen kan ta sig i röven. Jag blir arg om nån gnäller om ett problem (sådana som går att lösa om man jobbar för det - För jag kan inte ändra mitt problem), jag blir arg om folk är positiva och glada (för jag kan inte ha roligt, jag kan inte vara glad - Jag kan låtsas, men jag kan inte känna det).

Jag är arg. Pissed. För jag saknar henne och det vet inte alla hur det är. En del fattar, en del har egen sorg. Men de som inte fattar irriterar mig bara. För folk förstår inte att det här kommer ta skitlång tid. För dem är det som vanligt nu. Inte för mig. Faktiskt så blir det inte som vanligt någonsin igen. För hon finns inte på den här planeten längre. Jag är tacksam för alla som står ut med mig. Men att stå ut med mig och förstå mig är två skilda saker. Och det irriterar mig. För allt irriterar mig. Men jag vet att det inte är någon annans fel att det är så här. Jag är bara arg för att det är så här för just mig. Orättvisan. Jag vet att det drabbar alla någon gång. Det är orättvist varje gång. Men just nu är jag den som står här i orättvisan.

Jag vet att det är kasst av mig att se det just så här. Men hur jag än försöker "tänka om" så går det tillbaka till hur synd det är om mig. Kul att vara just den personen liksom. Stackars mig.

Men vad hade hon sagt till mig. Hon hade sagt "Du vet den där låten, den texten, det är från mig till dig.. Faktiskt!". Och såklart hade hon kunnat sjunga den också. För hon lärde sig låtar jag relaterade till, för att förstå mig. Hon var en weird karamell. Och jag var tydligen den som var svår att förstå.

Oh, it's better up ahead, the worst is over now
Remember what I said: Live! You don't have to look back
But if you ever do, you know where I'm at

Being a bitch

Det är svårt när folk dör. När de bara lämnar en utan att förvarna. Det fuckar upp en ganska rejält. Så jag är inte lugn och sansad. Jag är inte Josephine just nu. Jag är någon som har förlorat sin bästa vän. Och då är man inte logisk, inte rationell. Man är inte okej. Därför får ni nu ursäkta mitt fruktansvärt otrevliga beteende. Men jag måste ha det här sagt: Om en enda person till hör av sig för att tala om för mig att min bästa vän har lämnat planeten så kommer jag förmodligen bitchflippa. Ett bitchflipp värre än alla andra jag någonsin fått. Tillsammans. Jag klarar inte ett enda "Har du hört.." till.

Så kort och gott: Ja, jag vet att hon är borta. Jag borde veta. Jag var där.

Jag kan inte vara erat stöd. Jag kan inte vara er informationskälla. Jag är inte er go to-girl i det här, inte just nu. Ni kan höra av er, visa erat stöd or whatever, men jag kan inte hjälpa er. Jag kan inte förklara det här. Det känns som man ringer/sms'ar/facebook'ar mig bara för att få reda på detaljerna och dem ger jag inte till vem som helst, bara de jag vet var nära henne. Det är inte för att vara elak, det är för att respektera henne. Snälla respektera det.

De gula blommorna

Jag ville ringa dig idag. Det är 6 dagar sedan vi pratade och det känns som en evighet. Jag ville ringa och höra att du var stolt över mig. För att jag har två drogfria år imorgon. Kommer du ihåg att du skickade blombud till mig för att jag hade klarat en vecka? För att du var så stolt. Så stolt var inte ens min egen mamma (inget ont om motherbird, men ändå).

På min sjunde dag knackade det på dörren och där stod en bukett blommor, jo jag såg inte snubben bakom blommorna för att buketten var större än mitt dåvarande kök typ. Gula blommor, de hade inga solrosor så du valde en gul bukett. Jag avskyr gult egentligen. Om det inte är solrosor. Men blommorna såg ut som små miniversioner av min favoritblomma. Om jag nu inte var alldeles för häftig för att ens ha en favoritblomma.

Jag vet inte om någon annan känt mig så väl som du. Jag avskydde inte blommorna trots att de var gula. På kortet stod det bara kort och gott "Jag är så stolt över dig". Sen ringde du och bad om ursäkt. För att jag avskyr sånt trams. Blommor och skit. Men jag avskydde inte det. Jag tror jag fick en tår i ögat. Jag låtsades inte om det. Jag sa lite sådär häftigt som bara jag kan, "tack", typ skitcoolt du vet. Men du såg igenom mig direkt. Det var inte blommorna i sig som gjorde mig så glad. Det var att du lade den energin på mig och på att jag skulle fixa det där. Det var en uppmuntran som tydligen funkade. Jag är ju här nu. På 730 dagar nånting. Jag är här nu. Men det är inte du. Jag ville ringa dig idag, men du fick inte ta mig dig mobilen dit du försvann. Det suger. För jag ville ringa dig.

You numbered the stages

"Grief may be a thing we all have in common, but it looks different on everyone. It isn't just death we have to grieve. It's life. It's loss. It's change.

And when we wonder why it has to suck so much sometimes, has to hurt so bad. The thing we gotta try to remember is that it can turn on a dime. That's how you stay alive. When it hurts so much you can't breathe, that's how you survive. By remembering that one day, somehow, impossibly, you won't feel this way. It won't hurt this much.

Grief comes in it's own time for everyone, in it's own way. So the best we can do, the best anyone can do, is try for honesty. The really crappy thing, the very worst part of grief is that you can't control it. The best we can do is try to let ourselves feel it when it comes. And let it go when we can.

The very worst part is that the minute you think you're past it, it starts all over again. And always, every time, it takes your breath away.

There are five stages of grief. They look different on all of us, but there are always five.

- Denial.
- Anger.
- Bargaining.
- Depression.
- Acceptance."

Guess my stage? (På bilden: Ika 2007)