Reality is crashing to the floor

Jag inser att jag bara skriver om dig. Att allt kretsar om dig. Hur allt jag vill säga är till dig. Kommer du ihåg sista månaderna? Klart du gör, det var ju nyss. Du orkade inte prata så mycket och jag var så långt bort. Jag kommer nog aldrig helt och hållet förlåta mig själv för att jag inte var hos dig. När jag var här och du var där, du mådde sällan bra och allt för ofta blev det så att jag bara skickade ett sms för att kolla läget och rapportera om mitt eget läge. Jag valde alltid att rapportera alla framsteg jag gjorde men sällan smällarna jag har fått ta sen jag flyttade till Småland. Jag ville nog att du skulle veta att det var bra för mig att jag kom tillbaka hit. För mig var Göteborg bara regn till slut. Du var det enda jag ville ta med mig därifrån. Jag hade tillräckligt med folk omkring mig som kunde förfasa sig om alla tråkigheter tillsammans med mig. Men den där, bekräftelsen, den fick jag bara av dig och Mickie.

Folk är bra på att förfasa sig. Men de är sällan bra på att high five'a en och säga till en att man gör ett bra jävla jobb med sig själv. Jobbet att "växa upp". Jag har alltid varit dålig på det. Men jag bestämde att 2011 skulle jag göra framsteg. Jag skulle ta tag i hälsan, jag skulle ta tag i mig själv. Men du, du sa att alltid "BRA JOSSAN!", när jag gjort nåt jag borde tagit tag i för länge sen. Du sa det på nåt särskilt vis. Ärligt.


Och nu har du varit borta i 82 dagar och jag inser att jag snart, snart måste acceptera att jag inte kommer kunna skicka några sms för att tala om hur duktig jag är nu för tiden. Inte hjälper det att blogga om det heller. Du läste inte min blogg så ofta då, jag ser inte varför du skulle göra det nu. Kanske om de har riktigt awesome connection där du är. Fast då sitter du förmodligen klistrad vid WoW och börjar hyperventilera så fort en level 12-varg attackerar. Jag hade aldrig vågat släppa lös dig vid WoW utan värken. Den höll dig på en hälsosam nivå på den tiden när du började spela. Innan värken tog över helt.

Men snart har det gått 100 dagar. Då kan jag inte låtsas längre. Jag kan inte tänka att detta är tillfälligt då. Bara för att vi jämt tittade på Big Brother jämt så har jag tänkt att du är inne i ett hus i hundra dagar och kommer ut en halv miljon kronor rikare. Men om 18 dagar måste jag sluta låtsas. Jag vet inte riktigt hur jag ska överleva det.

Papa-day

Ika, jag har levt utan dig i 78 dagar. Hur tiden har gått vet jag inte själv. Men dagarna går av sig själva.

Kommer du ihåg hur ofta du bad mig att berätta om min pappa? Om den där sista gången jag såg honom? Hur den där främmande mannen kom fram till mitt femåriga jag vid majbrasan för mer än 20 år sedan. Han frågade mig om jag mådde bra, jag skruvade väl lite obekvämt på mig och sa ett enkelt ja. Han tittade på mig och frågan han ställde var nog mer ett konstaterande än en fråga egentligen. "Känner du igen mig?". Jag svarade ett ärligt nej, han sa att det var okej och jag tyckte han var lite konstig. Sen pratade han lite med mamma och efter en stund traskade han iväg. Mamma satte sig på huk jämte mig och sa bara rakt "Det var din pappa.". Jag tittade efter honom och kände inte särskilt mycket, förutom att jag kände mig lite skamsen för att jag hade sagt nej när han frågade om jag kände igen honom.

Fyra år senare kom mitt nioåriga jag hem från skolan och möttes av mammas bleka och allvarliga ansikte i köket. Min mage knöt sig. Nånting hade hänt. Jag minns hur jag satt i mammas knä på golvet när hon sa helt utan omskrivningar. "Din pappa har dött.". Jag började gråta. Mamma höll om mig och försökte trösta mig. Men det var inte jag som behövde tröstas egentligen. Jag grät av lättnad för att denna "pappa" som jag enbart hade ett enda minne av var borta. Att det var han och inte morfar. För på mammas ansikte såg jag bara sorg. Och då var jag säker på att det var morfar. Så jag var lättad. För morfar var kvar. Morfar hade jag tusen minnen av och han var kvar. Min pappa var aldrig där.

Varje gång jag berättade denna historia för dig grät du. Alltid några tårar. Det förundrade mig. Du kände mer med mitt nioåriga jag än vad jag själv kunde göra. Jag distanserade mig, för mig var det mer som en saga. Nåt som hänt någon annan. Men på något vis såg du alltid det tragiska som jag själv missade. Det var sådan du var, du kände alltid något. Jag beundrade dig för det.

Det är fars dag idag. Den första pappan jag tänkte på var inte min egen. Det var din pappa. Jag tänkte på hur jobbigt det måste vara. Han är pappa men hans dotter finns inte kvar. Men han kommer aldrig sluta vara din pappa. Din mamma skickade ett sms till mig idag, jag bad henne hälsa grattis på fars dag. För om jag någonsin hade haft en pappa så hade jag velat ha någon som din.

En blomma till våra fäder

Och jag tänker fortfarande på dig varje dag. Men jag rasar inte ihop varje gång tanken dyker upp. Jag tappar inte andan varje gång längre. Men jag saknar dig. Jag saknar dig så in i helvete mycket.